Mina kollegor ser ut som alla andra och jag börjar just ge upp hoppet om att hitta dem när jag känner en hand på min ena axel. Glad över att äntligen ha blivit upphittad vänder jag mig om och möter till min förvåning en kraftigt byggd man iförd serveringskläder. Han är så lång att jag måste luta huvudet bakåt för att möta de plirande ögonen i hans mörkbruna ansikte. ”Hello Sister! Good to see you here”, säger han bakom ett gråvitt skägg och jag upplever en omedelbar känsla av samhörighet.
Jag har aldrig träffat servitören förut och han är inte en av konferensdeltagarna. Ändå måste jag hejda en impuls att kasta mig om hans mage och be att få hänga med honom resten av dagen. Jag sansar mig och säger bara hej. Sedan står jag kvar bredvid honom och tittar ut över folkhavet en stund. Glad över sällskapet. Tacksam över att han inte frågar varifrån jag kommer. Lättad över att slippa förklara att jag bara är brun på utsidan men i själva verket är adopterad och uppvuxen i kliniskt vita och segregerade miljöer. Kapad vid rötterna från mitt etiopiska ursprung står jag därför här och försöker se ut som om jag smälter in. Oklart hur.
Konferensdeltagare går förbi och plockar snittar från servitörens bricka. Någon undrar om snittarna är vegetariska och jag svarar: ”Jadå!” Då uppstår en stunds rollförvirring. Med hjälp av en diskret blick på namnskylten på min ekologiska kofta lyckas konferensdeltagaren placera mig i rätt fack, det vill säga som konferensdeltagare. Inte servitris. Efter det minglar vi vidare åt tre olika håll.
Detta var den stora psykologkongressen 2018. Jag hade just avslutat min psykologutbildning och var nu en av försvinnande få svarta psykologer i Sverige. Jag valde att läsa psykologprogrammet på äldre dagar för att bättre förstå de frågor om normer, rasism och minoritetsstress som jag sedan länge hade intresserat mig för. När jag till slut hittade mina vita kollegor i vimlet hade jag ändå inte en tanke på att berätta för dem om min känsla av samhörighet med den svarta servitören. Det kändes alltför komplicerat att förklara.
Mina kollegor är överlag både begåvade och empatiska. Men min erfarenhet var att min berättelse skulle kräva invecklade beskrivningar av tidigare situationer och nuvarande sammanhang. Pedagogiska exempel ur olika perspektiv. Personliga berättelser om pinsamma erfarenheter av att förbises, bortförklaras, förminskas och fördummas. Tjatiga omtag för att försäkra alla inblandade om att jag naturligtvis inte tror att just de skulle tänka något mindre om mig, utsätta någon annan för något nedvärderande eller någonsin råka göra rasism. Ett blidkande strykande medhårs. Ett godmodigt bytande av samtalsämne. Och glada, goa skämt som om ingen skada skett. Så att minglet kan fortsätta och bristen på svarta psykologer och psykologer från politiskt eftersatta förorter, inte har någonting med vare sig dem, mig eller den svenska psykologkåren att göra.
Vi nöjer oss med att alltför många svarta elever inte får tillräckligt bra betyg för att komma in på psykologprogrammen, vad nu det kan tänkas beror på? Vi accepterar att smarta svarta studenter hellre väljer läkar- och juristlinjer. Vi fortsätter som om det inte har någonting att göra med den kompakta tystnad som råder kring frågor om rasism på majoriteten av psykologprogrammen. Att det inte alls korrelerar med att de patienter som försökt lyfta erfarenheter av rasism med sina psykologer, alltför ofta mött motstånd och oförståelse. Som om representation är oväsentligt. Som om psykologi handlar enbart om inre problem, aldrig yttre, samhälleliga strukturer. Som om bristen på svarta psykologer inte har det minsta att göra med hur det kan kännas att vara den enda svarta psykologen i ett hav av vita kollegor.
Tack och lov finns det många psykologer som är kloka, inkännande och själva har skaffat sig de kunskaper de behöver för att möta människor med olika bakgrunder. Psykologer som lyssnar, förstår och ser att alla människor är komplexa. Oavsett var de kommer ifrån. Men det kan ta lite tid att hitta dem. Vara svårt att våga dela sin berättelse. Att tro att de ska förstå. Tur då att det finns snälla servitörer som kan hålla oss sällskap medan vi letar. Som plirar mot oss med mörkbruna ögon och säger att det är bra att vi är här.
Faktaruta:
Vad är din bild av läget just nu vad gäller förorten?
– Jag upplever att den bild som målas upp i medier är en skrämmande bild som ger ett orättvist och skrämmande intryck av förorter.
I vilken riktning upplever du att utvecklingen går?
– Lite som i hela samhället, det polariseras. Jag ser såklart mycket elände i förorter, men också en helt imponerande kraft och förmåga till samling och gemenskap som jag tror att många andra delar av samhället håller på att förlora.
Finns det områden vi inte ser där det faktiskt sker framsteg?
– Jag tror tyvärr att den negativa bild som så ofta målas upp skymmer de många riktigt begåvade, skötsamma och driftiga människor som vuxit upp i förorter och nu kommer ut i arbetslivet med en social, kulturell och språklig kompetens som Sverige är i akut behov av.
Vad skulle kunna möjliggöra förändring?
– Om begåvade och driftiga personer som vuxit upp i miljöer med stor kulturell mångfald bereds plats i ledande samhällsfunktioner, tillsammans med människor som har god förankring i det svenska samhället sedan generationer tillbaka, tror jag att vi kan få se en fantastiskt positiv samhällsutveckling. Då skulle Sverige kunna bli den exceptionella demokratiska förebild vi länge trott oss vara, men just nu inte lever upp till.
