Orten då och nu

I mitten på 1970-talet var Miljonprogrammet färdigt byggt. Bostadsförsörjningen hade blivit närmast fullständigt för befolkningen i Sverige, och dessutom jämnt fördelat från storstad till landsbygd. Alla inkomstnivåer och ålderskategorier, alla nationella ursprung, män och kvinnor födda i landet liksom de som någon gång invandrat, hade tillgång till ett anständigt boende.
Av Irene Molina
Irene Molina är professor i kulturgeografi, verksam vid Institutet för bostadsforskning, Uppsala universitet.

Även om detta påstående är en sanning med modifikation, eftersom politiken hade sina avigsidor –sociala skillnader var stora och det fanns även då sociala klyftor– stämmer det på det stora hela att det största bostadspolitiska programmet i Sveriges historia kom att lösa bostadsfrågan på ett socialt utjämnande sätt. Sverige betraktades som ett internationellt föredömligt land för sin rättvisa och effektiva bostadsförsörjning och älskades för det. Trots det väckte miljonprogrammet även känslor av hat. Modellen kom nämligen att lägga grunderna för en av vår tids största urbana problem: boendesegregationen. En omfattande stigmatisering av områden driven av Media, startade och intensifierades med åren. I kritiken återkommer inte bara påpekandet om den omfattande bostadssegregation utan även de estetiska värden som i storskalighetens namn anses ha offrats.

Politiken valde i början av 1990-talet att genomföra en omfattande avreglering av bostadsmarknaden, vilket inte bara ändrade bostadssektorn utan också markerade en milstolpe för en väsentlig ändring i det sociala landskapet för de svenska förorterna. När staten avsäger sig ansvaret för regleringen av bostadsmarknaden, och planeringen närmast upphör, blir effekten en permanent och närmast okontrollerbar social och även etnisk segregation. Städerna blir präglade av social polarisering, och i de mest extrema fallen poppar ”gated communities” upp, vilket är vanligt förekommande bland annat i USA. De som har pengar kan helt enkelt köpa sig fria från ”oönskade grannar”. Förutom en ökad segregation och en större social polarisering har avregleringspolitiken även i Sverige under de senaste åren resulterat i en utveckling mot inträdet av nya aktörer på bostadsmarknaden. Privat, ibland internationellt finanskapital, har investerat i de bostäder som byggdes under rekordåren. Hot om tvångsflyttning pga renoveringar och höjda hyror är vardagsmat för en befolkning som straffats på många sätt, med ökat strukturellt och fysiskt våld och sänkt levnadsstandard.

Det är en enorm skillnad mellan den ljusa framtiden som omgav de nya bostäderna och dess invånare med dagens orosmoln som kommer från olika håll. Det som lyckligtvis också har växt upp är en generation engagerade ungdomar och unga vuxna som reser sig och står upp för ortens dignitet. All respekt för alla de som kämpar för ett rättvisepräglat boende i orten!

Dela artikeln: