– Lärarbiten har jag hållit på med längst och där har jag undervisat jättelänge i de lägre årskurserna på Arkitekturprogrammet och nu undervisar jag i de högre årskurserna i Masterprogrammet. Jag driver vad som kallas en Housing studio där jag tittar på bostadsfrågan med studenter. Forskarsidan handlar mer om bostaden som befintlig bebyggd miljö med specialisering på Miljonprogrammet och ytterligare specialisering på miljonprogrammets byggsystem av prefabricerad betong. Där är jag expert på området eftersom att det inte är någon annan som är särskilt intresserad av det.
För snart 25 år sen satt Erik Stenberg på ett privat kontor och fick förfrågan om att rita ett projekt med att inreda en lägenhet i trä. Detta ledde till att de hittade lägenheter i Tensta.
– En av dem ritade jag om med Tomas Sandell. Sen flyttade jag in i den. För att när jag besökte Tensta första gångerna i byggprojektet var verkligheten så mycket bättre än ryktet. Själv hade jag en bild av Tensta som något dåligt. Men så uppfattade jag det som tvärtom när jag var där. Projektet gjordes hösten 1998 sen bodde Erik Stenberg där i tolv år.
För ungefär fem till tio år sen insåg Erik Stenberg att det här är ju större än bara miljonprogrammet, det handlar mycket om områdesutveckling och renovering och liknande, men också om bostadsfrågan. Den senare frågan har också kommit på tapeten eftersom vi har i våra storstäder och många kommuner en bostadsbrist. Erik ser sig själv som bostadsforskare, men många känner honom som miljonprograms-Erik. “Det är han som jobbar med Miljonprogrammet”. Men jag har tyckt att det är helt ok att ha den rollen och vill hela tiden bredda förståelse för den epoken och varför den är så intressant för svensk statsbyggande och inte bara stadsbyggande. Det var en så stor del av det svenska folkhemsbygget och en sådan stor del av kritiken av folkhemsbygget. Frågorna om verkligheten gentemot ryktet hänger dock kvar.
I dagligt tal, talar vi om “Miljonprogrammen”. Och det är ju egentligen bara de storskaliga bostadsområdena. Men Miljonprogrammet är mer än så. Från 1965–1974 byggde vi en miljon bostäder det är fortfarande tjugo procent av hela Sveriges bostadsbestånd. Av de fem miljoner bostäder som finns i Sverige byggdes tjugo procent under tio år. Det är en bedrift som är enorm. Om man pratar bostäder i kvantitativ form slog vi till och med Sovjetunionen (flest antal bostäder per capita under ett år). Men den stora skillnaden är att det vi byggde var av bättre kvalitet – större bostäder och högre standard. Det var ett arbete som tog fart i bostadssociala utredningen från 1933–1945 (eller 1947 beroende på hur man räknar). Där man lade grunden för hela folkhemsbygget. Miljonprogrammet är ju kulmen på femtio års tänkande och byggande av kapacitet och kunskap och kompetens. Under 1940–1950-talet byggde vi många tvåor för att flytta ur de trångbodda 1or som fanns. På 1960–1970-talet byggde vi många treor för att flytta ur de trångbodda tvåorna. Att se miljonprogrammet som den fantastiska kulmen av folkhemmet är ena biten som jag är intresserad av. Det var så modernt att vi inte ens levde, en framtid som aldrig blev, som vi byggde för.
Sen kom det stora fallet- OPEC (oljekrisen) samt avstanning av ekonomin. Plötsligt slutade folk flytta till städerna, vi hade för många bostäder – ett överflöd av bostäder på 80-talet. Svårt att tro i dag men på 80-talet kunde man få en lägenhet i morgon om man gick till bostadsförmedlingen. Det som hände då var att vi förlorade massor med förståelse för vad vi hade gjort och lade ett dåligt rykte eller täcke på miljonprogrammet som något negativt eller dåligt. Det lever kvar än i dag i olika former. Både uppgången och fallet gör att miljonprogrammet är intressant i ett längre perspektiv. Jag har både studerat vad som hände, vad var det vi byggde, för vem byggde vi, vad hade vi för ideal och sen hur byggde vi upp den kompetensen och sen vad hände med all kompetens och kunskap och kapacitet. Före och efter.
Erik Stenberg har varit med i olika steg av utvecklingen. Utöver lägenheten som han ritade om, ritade han om ytterligare 6 lägenheter i Tensta inom 200 meter från där han bodde åt Familjebostäder. Sen låg han bakom det som blev Tenstabo-mässa 2006, lägenhets- och områdesnivå. Efter det arbetade Erik Stenberg som rådgivare och strategisk partner åt olika områden och vd:ar, kommunala bostadsbolag eller blev intagen som konsult för att titta på olika bostadsområden i Sverige. Det ledde till att han fick förståelse för att många aspekter inte var unika för Tensta. De frågor de jobbade med var att det var många treor. Det saknades små och stora bostäder. Trångboddheten till exempel kunde de visa att genom att bygga om lägenheter kunde man komma åt det strukturellt snarare än att skylla på stora invandrarfamiljer eller att det är någon som gör något fel eller som beter sig fel. För att det finns för få stora lägenheter.
Sedan ändrades arbetssituation. Situationen på Arkitekturskolan KTH ändrades. Erik Stenberg fick då möjlighet att starta en arkitekturhögskola i Tensta.
– Jag hade lärt känna rektorn för Ross Tensta gymnasium och de fyllde inte skolan så det fanns plats där och då kunde de etablera en förberedande arkitekturhögskola, i KTH:s regi i Tensta, 2009. Den pågick i sex-sju år. De kunde se fantastiska resultat såsom att studenter från KTH sa att om vi ritar ett hus här på KTH med exakt samma projektupplägg som det som de ritar i Tensta så får vi ett annat resultat. Det vill säga var man studerar har stor betydelse på resultatet i studierna. Det var det ena. Sedan kunde de sätta fingret på den sociala snedrekrytering som pågår på KTH. Det vill säga att till Arkitekturprogrammet som väldigt många konstnärliga program, är det åttio eller nittio procent med föräldrar med akademisk examen eller arkitektexamen. Så det är en väldigt smal av samhället som tar utbildningen till sig. Syftet var att bredda och nå ut till fler grupper.
De människor som Erik kom i kontakt med när han bodde i Tensta var ungdomar som ville bli arkitekter och frågade “hur blir man arkitekt?”. De hade inte tillgång till det nätverket eller förståelse genom att de hade en kusin eller hade någon som kände till hur man tar sig till KTH för att plugga till arkitekt (som kunde göra att de hamnade i sådana sammanhang). Erik Stenberg ville sänka tröskeln. Han etablerade då en utbildning som dels tog arkitekter från KTH till Tensta som fungerade som mentorer, dels syftade till att möjliggöra för de på Ross Tensta gymnasium och närliggande skolor att faktiskt se att det var möjligt på det sättet sänktes tröskeln.
– Jag har också sett att det finns ett internationellt forskningsfält – ”Post-war housing”. Jag initierade då och bidrog till Arkdes utställning 2019–2020 som hette Flygande betong. Visade att det är ett globalt fenomen med Post-war housing och de här miljonprogramsområdena som vi har i Sverige uppvisar stora likheter i det som pågår i andra länder kring kritiken mot modernismens byggnadsverk, socioekonomiska svårigheter, osäker utvecklingspotential och så vidare.
Parallellt med det började Erik Stenberg initiera och driva forskningsprojekt som berörde Miljonprogrammet. Exempelvis ERUF-finansierade projektet Grön BoStad Stockholm under 2016–2019. Syftet var att ta tag i bostadsfrågan generellt i Stockholmsregionen för att han såg att den nyproduktionen som byggdes ofta drev på segregation, snarare än minskade den. Detta genom att i vissa fall gentrifiera eller spä på en socioekonomisk segregation i staden genom att bygga i de attraktiva lägena, nära vatten med stora balkonger snarare än att utveckla de befintliga områdena. Grön bostad försökte då navigera det fältet och bidra till mer hållbara lösningar.
Erik Stenberg säger att vi kan lära oss väldigt mycket av miljonprogrammet. Dels kan man försöka förstå hur vi kunde bygga så hög kvalitet och så stor kvantitet av bostäder i ett samhälle som inte hade tillräckligt med arbetskraft eller kompetens. vi byggde upp den. Man hämtade mycket kunskap utifrån, tog den till Sverige och utvecklade och gjorde den ännu bättre och sen tillämpade man den fort. Staten stöttade, näringslivet utförde, forskningen studerade. Det var ett gott exempel på hållbart samhällsbyggande. Det var olika aktörer som samverkade för att bidra till ett bättre samhälle och det lyckades vi med under efterkrigstiden.
