Och visserligen, forskning i socialt arbete, om förebyggande insatser samt vägen in och ut från gängkriminalitet tänker jag borde ha en plats i en mer nyanserad debatt. Men, det stora problemet är samtidigt inte att uttalanden om förorten saknas från vita, medelålders män i tämligen priviligierade samhällspositioner.
Alltför sällan artikuleras uppfattningarna om förorten av dem som bor där, och, vilket kan vara ett ännu större demokratiskt problem, när sådana röster släpps fram kommer de sannolikt att just begränsat få uttala sig om det som de förmodas känna någonting till om – nämligen förorten och dem själva. Mer sällan får dessa röster söka sig vidare från förorten och knyta dess förhållanden till oss andra, och ännu mindre frekvent om övergivna visioner om rättvisa och likartade chanser, eller för den delen om ett samhälle som dragits isär.
För några år sedan intervjuade jag en ung man i gymnasieåldern. Han bodde i Biskopsgården i Göteborg, ett område som till stor del byggdes upp under 1960–70 talets miljonprogram och som sedan dess skildrats på i princip samtliga sätt som sådana förortsmiljöer brukar skildras på. Han talade om känslan av att bli kvar, utan att riktigt ha resurser att kunna ta sig ut och flytta till andra områden. Detta förhållande, menade han, skapade diametrala utvecklingsspiraler, en baserad på en framgångsberättelse och en annan på hopplöshet – åtskilda processer men ändå ömsesidigt beroende.
Framförallt, som jag ser det, det är ju att… det är ju inte vi som har valt att bo i Biskopsgården, utan det är dom som har valt att inte bo här, Vi kan inte välja att inte bo här. Dom kan välja att inte bo här för dom har råd… Och det har inte vi som blir kvar… (Forkby & Liljeholm Hansson, 2011. s. 42)
Om jag skulle säga något om det jag uppfattar mest centralt i diskussionen om förorten gör jag det därför med delvis lånta fjädrar från denne unge man: förorten kan inte förstås som ett isolat frånkopplad övriga delar av samhället. Tvärtom skapas och vidmakthålls förorten i ett nät av relationer till övriga områden. Detta relationsnät kan i sin tur beskrivas som ett slags fördelningsschema för resurser, makt och status som på olika sätt är väsentliga såväl för ens materiella levnadsvillkor som för den egna självförståelsen samt synen på möjligheten till demokratisk påverkan och inflytande.
Rubrikens formulering om ett nytt ansvarstagande handlar om detta. Boende i förorterna måste ges helt andra möjligheter till ett reellt inflytande än idag, och i praktiken ses som väsentliga och delansvariga för utvecklingen av det egna området. Särdragningen av samhället ristas idag med hjälp av mycket uppenbara territoriella demarkationslinjer där klass, etnicitet och hudfärg blivit särskiljandets uttryck.
Även om vi flyttar oss till en global nivå finns likheter med det som Noxolo, Raghuram och Madge (2012) diskuterar i en artikel om relationerna mellan Globala Nord och Globala Syd. Fastän med nytt innehåll kvarstår tidigare över- och underordningsrelationerna även efter den tidiga kolonisationen. Globala Nord har vanligen iklätt sig rollen av ansvarstagande och gett rekommendationer och ställt krav på hur Globala Syd ska strukturera sina samhällen. Detta utan att på allvar granska den egna rollen och betydelsen av de egna handlingarna haft för att bidra till ökad ojämlikhet, rovdrift på naturtillgångar och odemokratiska styrelseskick.
Överfört till situationen i förorten menar jag att det finns ett stort demokratiskt underskott så länge som de boende i dessa områden inte blir ianspråktagna som centrala resurser för att driva den egna utvecklingen. Detta ska dock inte tolkas som en uppmaning om att lämna över ansvaret enbart till boende själva, som därmed skulle lastas med konsekvenserna av en utveckling de inte kunnat rå över. Däremot ser jag framför mig ett gemensamt ansvarstagande där ett vitaliserat civilsamhälle ingår som en viktig förhandlingspart när bilder av förortens nuvarande och framtida situation produceras. En sådan förhandling innebär ett självreflexivt möte där ingående parter betraktas som potentiella resurser, men som självreflexivt också förmår att granska den egna rollen och betydelsen för att antingen bidra till eller motverka ojämlikhet i makt, betydelse eller resurser.
Källor:
Forkby, T., & Liljeholm Hansson, S. (2011). Kampen för att bli Någon. Bilder av förorten och riskabla utvecklingsvägar i Göteborg (Vol. FoU-rapport 1:2011). Göteborg: FoU i Väst/GR.
Noxolo, P., Raghuram, P., & Madge, C. (2012). Unsettling responsibility: Postcolonial interventions. Transactions of the Institute of British Geographers, 37(3), 418-429.
