Det finns ingen rasism i Sverige och tydligen ingen hunger heller

Två av varandra oberoende uttalanden har lett till eftertanke. Sverigedemokraterna vill dra in bidrag som ska bekämpa diskriminering och rasism då det inte anses enligt dem vara ett särskilt utbrett problem i Sverige. Samtidigt skriver SvD:s ledarskribent Lena Andersson en krönika som ifrågasätter om det verkligen finns någon i Sverige som kan anses lida av hunger.
Av Madeleine Opira
Madeleine Opira är ledarskribent på Förorten.nu. Ledarsidan är partipolitiskt och religiöst oberoende.

Dessa påståenden saknar stöd hos stora delar av befolkningen och kan bli normerande [1] [2]. Vilket kan bli problematiskt om de människor vars åsikter det handlar om förbises helt.

Här ifrågasätts deras tolkningsföreträde som i det här fallet liknas vid en kristen företeelse av skribenten Lena Andersson på SvD. Anderson skriver följande i samband med att  hon svarar på den kritikstorm som uppstått kring hennes krönika med namn: ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel”. [3]

”Fattigdom adlar människor på något sätt i ett land som Sverige, eller kanske i en kristen kultur eller överhuvudtaget. Vi har en idé att om man är fattig så har man blivit bestulen på något. Att det är de som är besuttna och har pengar och inte lever på marginalerna som är skyldiga de fattiga ett bättre liv. Det är en grundzon i vårt samhälle, det är både kristet och socialistiskt egentligen. Jag tror det är det fundamentala i det här, att man inte ska komma och säga något om hur de som har det svårt borde göra.”[4].

Det intressanta i detta är inte bara Anderssons perspektiv som utesluter att det i Sverige finns de som inte har möjlighet att äta sig mätta, människor som inte ens har en havregrynsbudget.

Det intressanta är också idé om ansvar och omfattning. Fattigdom är enligt detta synsätt en konsekvens av oansvarigt beteende. Rasism kanske då anses vara upplevd men inte faktisk.

Har detta en betydelse? Ja, för att det påverkar politiska beslut och åtgärder. Lena Andersson, säger själv att hon ska följa den politiska debatten för att se hur det utvecklar sig.

Det vill säga vad det retoriska greppet blir i frågan om vem som bär ansvar för fattigdom som leder till hunger. Det vill säga om det nu finns hunger i Sverige. Huruvida bidraget mot diskriminering och rasism dras in återstår att se. Allt hänger ju på om det finns någon rasism i Sverige.

Källor:

[1] SD vill ta bort bidrag till arbetet mot rasism (omni.se)

[2] Hungrar barnen är det föräldrarnas fel, inte Ulf Kristerssons | Lena Andersson | SvD Ledare

[3] Lena Andersson: Jag är mycket förbluffad över reaktionerna – DN.SE

[4] Lena Andersson: Jag är mycket förbluffad över reaktionerna – DN.SE

Dela artikeln:

Kommentera gärna

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *