Det finns, till exempel, inga krav på ledande politiker att inte springa omkring på våra gator med järnrör. Eller att inte skapa rädsla och uppvigla till hat genom att sprida foliehattiga konspirationsteorier. Men att unga krävs på betyg för att få sommarjobb, att bidragsberoende arbetslösa krävs på oavlönat arbete för att få försörjningsstöd eller att allt ansvar för barn som hamnat i gängkriminalitet på grund av samhällets oförmåga att älska dem läggs på barnens föräldrar, det anser vissa är fullt rimligt. Samtidigt, för dem som konsekvent marginaliseras till maktstrukturernas utkanter, parallellt med att ett alltmer främlingsfientligt Sverige stänger alla dörrar för de flesta med utländsk bakgrund, blir det utkrävda ansvaret extra svårt att ta. Ofta helt orimligt svårt. Ibland omöjligt.
Självklart måste vi kunna förvänta oss handlingskraft och agens från varandra. Alternativet vore de låga förväntningarnas rasism där exempelvis våra förortsungdomar inte stimuleras tillräckligt för att de ändå anses ha bara låga ambitioner. Och det kan inte vara bra för någon. Därför är all onödig ”offerifiering” av människor att betrakta som rentav kontraproduktiv. Allt prat om svaga grupper lämnar faktiskt en bitter eftersmak. För människor kan väl ändå inte generellt sett delas upp i de svaga och de starka.
Däremot är det fullt rimligt – och viktigt – att prata om utsatta grupper och områden. För då lyckas vi ringa in en bredare och mer nyanserad bild där vi inte enbart pratar om människornas handlingskraft utan också om det handlingsutrymme de för tillfället förfogar – eller inte förfogar – över. Med rättvisa och jämlika förutsättningar skulle de flesta människor få en ärlig chans att själva identifiera och ägna sig åt det de är duktiga på och som får dem att känna sig starka – sådant som ger dem en möjlighet att kunna odla sina intressen, växa som personer och äga utformandet av ett värdigt liv för sig själva och sina nära och kära.
Vi kan inte blunda för maktstrukturernas betydelse för hur förhållandet mellan vår handlingskraft och vårt handlingsutrymme ser ut. Att Sverige har svåra problem med alltmer ökande främlingsfientlighet, att vi har en arbetsmarknad som diskriminerar, att vi också har en bergfast infrastruktur av glastak som systematiskt och effektivt exkluderar människor med utomnordisk bakgrund från ledningsgrupper och tunga styrelser – plus att vi har en vit privilegierad majoritet med en närmast etnocentrisk och grandios självbild som präglas av en kronisk exceptionalism och en nedvärderande syn på olikheter – allt detta är fakta. Vi kan inte sudda bort det från ekvationen och demonisera förorten genom att lägga allt ansvar i händerna på de som är mest utsatta och marginaliserade.
Den nyliberala andan med den libertarianska idealen i grunden utgår ifrån att varje individ har tillräckligt med handlingskraft för att klara sig själv och att summan av individernas strävanden i kampen för sin egen framgång är vad som får samhället att växa och utvecklas. Med detta som utgångspunkt kan det te sig som rimligt att se den enskilda individen som ensamt ansvarig för hurdant hens liv är och hur mycket handlingsutrymme hen har. Men handlingskraft och handlingsutrymme låter sig inte separeras från varandra mer än kanske bara i teorin. I verkligheten hänger de intimt ihop – ännu mer intimt än två sidor av samma mynt, snarare som Möbiusband – och är i allra högsta grad ömsesidigt konstituerande. Och kärnan i denna sanning är: om handlingsutrymmet förvägras en, då hjälper inte all handlingskraft i världen.
Låt oss därför föreställa oss ett Sverige där handlingsutrymmet inte bara ger plats åt handlingskraften hos de mest utsatta utan till och med bejakar den. Där samhällsstrukturer skapar jämlika förutsättningar för alla att frodas och växa i. Ett Sverige där alla människors lust för livet, skaparkraft och drömmar om en värdig framtid ses som lika viktiga. Ett Sverige där vi inte ser förorten som ett problem som behöver lösas eller unga förortsbor som en belastning vi behöver bli av med. Utan tvärtom, där vi alla hjälps åt och öppnar upp de stängda dörrarna och släpper in de socialt exkluderade till viktiga samhällsarenor, roller och statuspositioner. Där de äntligen får chans att visa för alla att de är en stark resurs för samhällsutvecklingen. En drivkraft att räkna med.
Vad är det som hindrar oss från att på allvar utmana de förtryckande maktstrukturerna som utgör ryggraden i dagens segregation? Varför är det lättare att tro på fabricerade skräckhistorier om hotet från ”den andre”, om importerade problem och om ett pågående folkutbyte än att uppbåda tillräckligt med sinnesnärvaro för att verka inkluderande och tillsammans motverka de sociala orättvisorna? Vi måste ändra på denna olyckliga och inhumana utveckling! Det är dags att se och behandla ALLA våra barn som jämlika och lika förtjänta av vår kärlek, av en grundläggande trygghet och av en framtid värd att kämpa för!
